bklint

Nu har jag kommit på varför jag tappade balansen i måndags. När vi satt och åt frågade Michaela om jag träffade någon tjej i fredags. Vadå "träffa"? Jag "träffar" inte tjejer så lätt. Om man är jättesnygg 18-årig tjej med social kompetens så "träffar" man säkert killar hela tiden, men för mig är det inte så enkelt. Michaela har frågat ungefär samma sak flera gånger tidigare och jag brukar reagera på samma sätt. Jag blir ledsen, irriterad och avundsjuk på alla som hittat någon som älskar dem. Jag kommer ju aldrig att få uppleva den lyckan. Har man aldrig haft en flickvän när man är 28, så får man inte det sedan heller. Och det stör mig att Michaela inte förstår det. Eller så hånar hon mig bara.

Samtidigt kan jag inte bli arg, för hennes tjat gör nytta. Tänk om det är Michaela som har rätt och jag som har fel? Tänk om jag faktiskt kan få en flickvän i någon sorts avlägsen framtid? Det lilla kornet av hopp har drivit mig till en total livsförändring. Jag har skaffat jobb, söker körkort och bostad, och satsar hårt på att vara så trevlig som möjligt mot alla människor jag möter. Innan jag träffade Michaela var jag en Zombie i jämförelse, vars framtidsplaner sträckte sig ungefär 24 timmar, och som inte pratade med någon om det inte var absolut nödvändigt.