bklint

Javisstja. Jag har ju en blogg. Det hade jag helt glömt. Förlåt!

Nej nu ljög jag. Jag hade inte glömt bloggen. Men jag insåg att ingen annan någonsin kommer att läsa den, och då

känns det ju lite meningslöst.

Meningslöst är för övrigt en ganska bra beskrivning av mitt liv just nu. Förutom jobbet, som funkar ganska bra, så händer det i princip ingenting. Jag har precis haft tre veckors semester, helt i onödan. Det här var min första semester i egen lägenhet. Faktiskt min första semester över huvud taget. Och jag inbillade mig att det var den här sommaren som det skulle hända. Jag skulle få kompisar och det skulle hända saker. Jag skulle vara på stranden och på fester och kanske, kanske äntligen få resa någonstans. Det blev inte riktigt så. En typisk dag såg ut så här:

9:30 Vaknar. Funderar på att stiga upp.
9:45 Inser att jag inte har något vettigt att göra. Somnar om i stället.
11:15 Vaknar. Funderar på att stiga upp.
11:25 Inser att jag inte har något vettigt att göra. Somnar om i stället.
12:30 Vaknar. Funderar på att stiga upp.
12:45 Inser att jag är hungrig. Stiger faktiskt upp.
12:50 Lagar och äter frukost. Läser hela tidningen noggrannt.
13:30 Duschar
13:45 Färdigduschad
13:46 Börjar fundera på vad jag ska göra när jag duschat färdigt.
13:47 Börjar fylla badkaret.
15:00 Kliver ur badkaret.
15:01 Sätter på datorn.
15:30 Har kollat alla bloggar och viktiga hemsidor. Slänger in en Pan pizza i micron.
15:35 Äter lunch.
15:40 Börjar vandra omkring planlöst i lägenheten och försöka hitta något att göra.
15:50 Hamnar framför datorn ändå. Sätter igång ett tråkigt spel eller kollar Youtube-videor eller något annat

värdelöst.
17:00 Tröttnar på datorn och börjar vandra planlöst igen.
17:10 Konstaterar att jag (fortfarande) redan har läst alla böcker i bokhyllan.
17:15 Tillbaka framför datorn.
18:00 Sätter på tv:n för att ha något i bakgrunden.
20:00 Bestämmer mig för att jag aldrig vill använda datorn igen. Låter den vara på så att jag kan kolla mejl.
20:00 Kollar bokhyllan igen om där kanske finns någonting som jag bara läst en gång.
20:05 Tillbaka vid datorn.
21:30 Slänger in en låda mat i micron och äter framför tv:n.
23:30 Funderar på att gå och lägga mig. Inser att jag inte är trött.
2:00 Stänger datorn och tv:n och går och lägger mig. Bestämmer mig för att inte ens sätta på datorn i morgon.

Och sedan börjar det om. Och igen. Och igen.
Riktigt ser fram emot att få gå tillbaka till jobbet.

Lite omväxling var det när jag fick jobba ett par dagar på Biohuset. Första två dagarna var det roligaste på hela sommaren. Men de två sista dagarna stog jag ensam, och då hade jag ju lika gärna kunnat stanna hemma. Det jobbigaste med sommaren är ändå att tvingas höra om alla andra som fyller sina dagar och nätter med nöje, och som inte kan låta bli att tjata om hur bra de har det. Jag skulle också vilja det; men det finns inte så mycket som är kul att göra helt själv.

Jag skulle helt enkelt behöva lite fler kompisar. Det finns faktiskt en förening för folk som nyligen flyttat till stan och inte känner någon. Citypolarna heter den och de ordnar en massa roliga aktiviteter hela tiden. Jag har varit medlem i ett år men jag har inte gått på någon av aktiviteterna. Varför? Här kommer det ironiska: Jag vågar inte gå dit för jag känner ju ingen. Ridå.

Nu har Michaela ställt till det för mig igen. Hon har bjudit in mig till sin studentfest 4 Juni. Jag kan ju inte gå dit. De flesta där känner jag inte. Några känner jag, men de skulle bara undra "Vad gör han här?", och det har jag ju inget bra svar på. Men även om jag klarar det så blir resten problem. Man förväntas gå omkring och mingla och prata med folk, och det är jag inte bra på. Så jag kan inte gå dit.

Men jag kan inte tacka nej. En av mina huvudregler är att aldrig någonsin säga nej till en fest eller någon form av social sammankomst. Alldeles bortsett från det så försöker jag ju behålla Michaela som kompis även efter att hon slutat på Biohuset. Det är förstås bara möjligt om jag träffar henne vid den här typen av tillfällen. Så om jag tackar nej förlorar jag både Michaela och min enda chans till något annat än arbete och ensamhet det här året. Jag måste göra ett val och jag har precis 0 alternativ att välja mellan!

Hon har inte sagt exakt vilken tid som gäller så vi kan ju hoppas att hon "glömmer" det. Fast resultatet blir ju detsamma som om jag tackar nej, så då är ju inget vunnet. Faan. Det bästa vore förstås om jag kunde få någon annan att följa med. Erik kanske? Men varför skulle han det? Aurrrrgh vad ska jag göra?

Another Saturday night and I ain't got nobody
I've got some money 'cause I just got paid
Now, how I wish I had someone to talk to
I'm in an awful way

I got in town a month ago
I seen a lot of girls since then
If I could meet 'em I could get 'em
But as yet I haven't met 'em
That's how I'm in the state I'm in

Oh,
Another Saturday night and I ain't got nobody
I've got some money 'cause I just got paid
Now, how I wish I had someone to talk to
I'm in an awful way

Another fella told me
He had a sister who looked just fine
Instead of bein' my deliv'rance
She had a strange resemblance
To a cat named Frankenstein

Ooh, la,
Another Saturday night and I ain't got nobody
I've got some money 'cause I just got paid
Now, how I wish I had someone to talk to
I'm in an awful way

It's hard on a fella
When he don't know his way around
If I don't find me a honey
To help me spend my money
I'm gonna have to blow this town

Oh, no
Another Saturday night and I ain't got nobody
I've got some money 'cause I just got paid
Now, how I wish I had someone to talk to
I'm in an awful way

Hela jävla världen kan bara dra åt helvete!
Lite så känns det. Veronica har inte ens brytt sig om att svara på mitt meddelande. Även om hon inte var intresserad av mig så kunde hon ju i alla fall svara. Det är förstås möjligt att hon är bortrest eller nåt men om man väntar på meddelande från någon man vill prata med så kan man alltid se till att få tag i en dator på något vis.

Igår jobbade jag med Michaela och vi fick in en jobbansökan från en naturvetare på hennes skola. Michaela sade genast att naturvetare var töntiga jobbiga människor som hon inte vill ha att göra med och som vi absolut inte ska ha på bion. När jag påpekade att jag var naturvetare lade hon till att detta förstås bara gällde naturvetarna på Sundsgymnasiet och ingen annan. Det tillägget tror jag inte riktigt på.

Mikkis naturvetarhat är katastrof både direkt och indirekt. Direkt, eftersom jag hade hoppats behålla henne som kompis efter att vi båda slutat på Biohuset men det blir ju knappast av om hon hatar att umgås med mig. Indirekt, för att min drömtjej är ungefär som Michaela men några år äldre, men sådana tjejer gillar alltså inte såna som mig. Kul att höra.

Vad är ett antisladdsystem bra för? Ja du, svår fråga. Läser körkortsboken igen och blir faktiskt lite irriterad när de har så dumma frågor. Har tydligen börjat jobba på bion igen, varit där flera gånger i rad. Dalco-intervjun gick bra så nu hoppas jag på att de ska ringa. Och sedan är det Manpower nästa vecka. Jag tycker jag jobbar nästan mer nu än när jag hade ett jobb...

Kim och Michaela letar ju lägenhet och nu har de upptäckt någon bekant som har en lägenhet vid Värnhem som han hyr ut. Kunde ju vara ganska kul om de flyttar hit. Inte för att jag tror de kommer och hälsar på varje dag precis, men ändå.

Vi har en skiva på bion med Cat Stevens och jag börjar verkligen gilla den. Speciellt den här tragiska låten. Om man lyssnar på hela texten så handlar den om en stackars kille som är helt besatt av en tjej som inte vill ha honom. Men det hjälper inte för han älskar henne ändå, och kommer alltid att göra det.

Vad är meningen med livet? Tja, vem vet. Jag läser nog för mycket bloggar. Michaela skriver hela tiden om hur bra hon har det. Hur underbar Kim är och hur mycket resor, fester och annat kul hon åker på, och om hela hennes armé av kompisar. Sen läser man Hannas blogg som får missfrid att verka manodepressiv. Hanna är ännu aktivare och lyckas med ännu mer och är så lycklig att hon nästan spricker.
Erik har äntligen börjat studera och lever det goda livet i studentkorridor. Max verkar ha blivit av med sin flickvän men han har ändå ett aktivt liv och en mindre förmögenhet på banken. Till och med mormor är lycklig, nu när hon äntligen blivit fri från sin odräglige pojkvän.

Men jag då? När blir jag lycklig? Är det meningen att jag ska sitta ensam hemma och titta på tv resten av livet? Vad har jag gjort för ont för att drabbas av detta?

Frågan är fel ställd. Det finns ingen universal "rättvisa". Roligt är inget man får, det är något man tar sig. Vill man bli underhållen får man gå ut i samhället och umgås. Träffa människor, jaga tjejer, bidra med något.
Du ska inte tro det blir sommar ifall inte nån' sätter fart.

Så varför gör jag inte det då? Äntligen en bra fråga. Tyvärr har jag inget svar. Det kanske är rätt talande att Hanna häromdagen tyckte att jag borde skaffa en katt. Hallååå? Det är ju det samma som att ge upp. Att säga att jag aldrig kommer att få någon flickvän eller familj eller kompisar eller något kul över huvud taget. Jag ska sitta hemma och glo på min indolenta råttfångare varje dag tills jag dör.

Det värsta är att det ändå vore positivt. Som mitt jobbsökande ser ut just nu kommer "hemma" att bli snart att bli liktydigt med "hos mamma".

Jaha. Fick som väntat inte Ecoleanjobbet, så måndag förmiddag blev lite deppig. Men sedan fick jag mejl från ett företag som heter Perceptek, som också söker personal. Så idag var jag i Trellehåla på intervju. De söker också en serviceingenjör som ska installera och underhålla deras maskiner runt om i Europa.
Lite annan stämning än på Beijers. Alla rör sig med ungefär 50 % hastighet. Vilket kanske innebär att jag kan hänga med. Intervjun gick bra, vi får se vad som händer och fötter.

Var i Höllviken i helgen - såg Valkyria (riktigt bra) och Mammut (usel). Träffade Erik också. Den killen är minsann alltid trevlig. Hur gör han? Just nu letar han lägenhet i Lund. Jag funderade på att påminna honom om att jag har ett rum som bara står tomt, men det vet han ju redan.

Jaha. Det blev ju lite fiasko. Åkte till ecolean i Helsingborg (eller, rättare sagt, Råå). Min eventuellt blivande chef kom och mötte mig i arbetsbyxor. Såna där med 20 fickor för tumstock och skjutmått och kniv och skruvmejsel osv. Då insåg jag att "serviceingenjör" nog är ett ganska praktiskt arbete. Sen började intervjun. Första frågan: Vad jobbar/de dina föräldrar med? Va? Vad har det med saken att göra? Därefter kom ett par vanliga frågor som jag klarade hyfsat, Tills jag trampade i klaveret.

-Vilka andra jobb söker du just nu?
-Tja, jag söker alla jobb som har "ingenjör" i titeln.

Mmmm. smart Buster verkligen. Intervjun fortsatte och framåt slutet började jag fundera på om jag kanske har en liten chans ändå. Då plockar den jäveln fram tio små klumpar och lägger på bordet. Och så ska jag säga vad det är för material! Gurg. Lyckades gissa rätt ett par gånger. Sen kommer tio små maskindelar och jag ska veta vad de kallas! Fiasko var ordet. Jobbet är tydligen praktiskt. Det handlar om att skruva och muttra. Inget fel med det, jag skulle gilla ett sådant jobb, men det är inte det jag är bra på och det märkte de. Fan.
Ska gå på bio på lördag. Om Max är där får jag förklara läget och se om jag kan få jobbet tillbaka, utan att kasta ut någon annan.

Vackert