Total Eclipse of the Heart

Var en sväng på bion idag, och fick mig en dos depression. Jag började med att visa hur man betalar löner, vilket var ganska snabbt avklarat. Sedan blev det mat. Gott i o f s men det var något som inte stämde. Därefter skulle jag rätta till en del kassarapporter som blivit fel, men upptäckte att Max redan hade gjort det. Just där just då drabbades jag av en plötslig insikt; Jag behövs inte.

Allting fungerar. Det ser rent och snyggt ut, alla får sina biljetter och alla vet vad de ska göra. Jag måste dit i nästa vecka och göra skattedeklaration och det finns säkert någon mer detalj att ordna, men på det stora hela är jag borta. Biohuset kommer att rulla vidare alldeles utmärkt utan mig. Det enda som inte är helt bra är bokföringen. Hanna har kommit ungefär lika långt som jag hade förra året vid den här tiden, och det är lite för lite. Och allting står ju fortfarande i mitt namn. Jag skulle sova mycket tryggare om det stod Hanna Sundqvist i ett papper någonstans så att inte jag får ta hela smällen.

Men nu är jag fånig. Jag klarade det förra året och det kommer Hanna att göra det här året också. Jag har lagt ner tre år av mitt liv och nu visar det sig att jag är helt umbärlig. En enda liten kris som bara Buster kan lösa? Är det för mycket att be om?

Jag flydde från bion i panik (nåja, jag hann bara precis bussen) och åkte hem till min ensamhet och här sitter jag nu och har inget bättre för mig än att skriva en blogg som ingen läser...



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0