bklint

Jaha. Vad ska man säga? Middagen gick bra, riktigt bra. Jag faktiskt kul. Jag köpte fyra ciderflaskor, varav jag tog två själv och Ellinor fick resten. Det räckte alldeles utmärkt. Sedan missade jag min nödutgång och plötsligt satt jag i en "taxi" på väg till KB. I bilen drack jag av okänd anledning lite öl och det var nog inte så smart för när vi kommit in spydde jag på bordet framför alla. Det var ju "lite lätt pinsamt".

Senare fick jag svar på en fråga som gnagt länge i bakhuvudet. Jag har undrat om min oförmåga att dansa var inbyggd eller om det kanske släppte när jag var full. Nu vet jag äntligen svaret. Jag var uppenbarligen 100 % full (hade jag druckit mer så hade jag bara spytt upp det), jag hade modet och jag hade verkligen viljan, men ändå kunde jag inte dansa. Inte ett enda steg. Så nu vet jag det.

Slutsumman då? Jo, det var ändå kul. Jag skulle gärna göra det igen, men det här var ju min avskedsfest. Jag är inte längre en del av personalen och nästa gång lär jag inte bli bjuden.

Idag har varit en väldigt lugn dag. I morgon blir det kanske lite golf. Och sen är det måndag igen. Och så går det på, i den vanliga trallen.

Michaela har lagat mat och planerat i en hel vacka. Alla andra har ställt upp och det har varit ett fasligt pusslande för att ordna avskedsfesten. Jag kan inte ringa 1 timme innan och ställa in. Även om de skulle få det roligare utan mig, så kommer de aldrig att få veta det. Jag är förbi Point of no return. Jag måste gå dit. I värsta fall gör jag bort mig så att de aldrig vill prata med mig igen. Men om jag inte dyker upp kommer de garanterat aldrig att prata med mig igen, så jag har ingenting att förlora.
If you wanna have some fun don't run!

Och det finns ju en nödutgång. Efter maten är det meningen att vi ska åka in till ett ospecificerat mål i Malmö. Där är det läge för mig att säga "Tack för i kväll, det var jättekul, verkligen, men nu ska jag åka åt andra hållet, hoppas ni har kul i Malmö!". Jag vet inte vad det ospecificerade målet är, men det är ju knappast stadsbiblioteket, eller någon annan plats som jag kan klara av. Alltså är det uteslutet. De blir nog lite sura när jag rymmer, men de glömmer det säkert fort.

Jag förstår inte vad jag tänkte på. För två veckor sedan lät det riktigt kul. Nu är jag bara nervös. Det är inte baraciderproblemet. Vad ska jag ha på mig? Jag har ingen aning. Jag kan eventuelllt ha samma kläder som på jobbet och hävda att jag inte hunnit hem och byta. Men det funkar ju bara om någon faktiskt frågar varför jag har så tråkiga kläder. Om de bara skrattar bakom ryggen så får jag aldrig en chans att förklara. Och det här är ändå bara småproblem. Jag går i cirklar runt huvudproblemet; jag är ingen festmänniska. Jag kan inte agera i sådana sammanhang. Jag sätter mig i ett hörn och försöker se ut som en tom stol. Och så fort jag får chansen så smiter jag. Då är det bättre att inte gå dit alls. Det kommer förstås att bli sura miner, men jag kan ju inte hjälpa om jag får en förkylning och 40 grader feber! Och så småningom upptäcker de att de har mycket roligare utan mig. Jag ringer en timme innan så att de inte hinner försöka övertala mig.

I övrigt har det varit en bra dag. Jobbet var bra, körlektionen var okej. Jag smög mig in på gallerian efteråt och köpte skosnören och åt på Burger King. Jag kände mig nästan som en hemlig agent som kom undan utan att bli upptäckt. Nu ser jag på Gordon Ramsay för VI HAR FÅTT TV igen. Wiiii.

En cliffhanger är ett spännande, plötsligt och oväntat slut på t ex ett avsnitt av en tv-serie. Syftet med cliffhangern är att göra nästa avsnitt så spännande att det inte går att missa. Det kan till exempel vara en man som hänger ut för ett stup, och kanske trillar (därav namnet). Vanligt är också att det verkar mycket värre än det är. Man kan t ex se huvudpersonen bli skjuten, men nästa vecka visar det sig att det bara var en mardröm. Ofta associeras cliffhangern med dåliga, billiga tv-serier men faktum är att även kvalitetsserier som LOST använder det flitigt.

Varför nu detta orerande i tv-kunskap? Jo, redan i måndags insåg jag att jag knappast skulle orka slå igång datorn på tisdagskvällen, och därför behövde ett enkelt knep för att hålla kvar läsarna. Jag slängde in en passus om alkoholproblem, vilket är bokstavligt sant men inte i den normala tolkningen. Jag har ju blivit inbjuden till en avskedsfest på fredag, som jag såg fram emot, men på söndagen fick jag ett meddelande om att jag förväntas ta med egen dricka. Så stog det. "dricka". Jag förstod att det knappast avsåg Coca Cola men det finns ju en ofantlig massa sorter.

Efter en del luskande lyckades jag komma fram till att värdinnan tänker dricka cider, så det är i alla fall inte fel. Därmed är inte sagt att det är rätt heller. Jag vet att Hanna har uttryckt sig synnerligen förklenande om cider vid flera tillfällen. Men hon har inte sagt vad jag ska köpa i stället, så det blir cider i alla fall.

Sedan kommer nästa svåra fråga; hur mycket? Jag vill inte bli så full att jag spyr eller somnar eller deklarerar evig kärlek till någon oskyldig stackare. Men jag vill inte heller gå omkring och vara nykter när alla andra är har druckit. Jag ska alltså bli full, men inte för full. Och vad innebär det? Jag måste tänka på att jag inte är van vid alkohol och alltså knappast kan dricka lika mycket som de andra. Jag har en gång druckit en hel flaska cider, men jag tyckte inte det gjorde någon egentlig skillnad. Jag måste nog köpa minst dubbelt så mycket, dvs två flaskor. Och så en tredje flaska som reserv. Och så en fjärde flaska att ge bort (man ska ju inte komma tomhänt). Då har jag tillräckligt för en rejäl alkoholförgiftning, tror jag. Fast jag vet ju egentligen ingenting. Bara ingen skrattar åt mig så är jag nöjd.

Sedan har det dykt upp ett annat problem. När ska jag handla? Jag hade tänkt göra det efter körlektionen på torsdagen, men nu visar det sig att Erik och Michaela ska handla precis samtidigt. Perfekt läge att visa sin inkompetens och ovana. Nu siktar jag i stället på att stanna till på vägen dit på fredag. Men då blir det problem om Max ska med (vilket jag i o f s inte vet). Om vi åker samtidigt blir det ju konstigt ifall jag går i väg och handlar.
Arrgggh. Ibland förskräcks jag av den frenesi med  vilken jag lyckas skapa mina alldeles egna problem.

Annars är det inte mycket att rapportera. Vi har fått kök men fortfarande ingen tv. På jobbet rullar allt på. Jag har fått en liten leksakshiss som jag ska använda till att sortera kulor i olika fack. Det är faktiskt roligare än det låter. Och jag har sagt ett par ord på luncherna, men bara när jag blir tilltalad.

Dagens "den siste idioten är inte född" går till den nämdeman i Arboga som efter rättegången yttrade "Jag visste redan från början att hon var skyldig.", så nu måste kanske hela rättegången göras om. Smart.

Idag blir det ingen musik. Ha!

Dagen började dåligt. Vaknade 9 och fick sedan ligga och vänta i två timmar på att väckarklockan skulle ringa. Jag åt frukost i soffan eftersom vi inte har något kök. Kom i god tid till busshållplatsen, men bussen var sen och körde ovanligt långsamt. Så småningom förstod jag varför. Förareländet satt och pratade mobiltelefon. Det gjorde han genom hela Skanör och en bra bit ut på ljungen. När han till slut var färdig trodde man att han skulle sätta lite fart, men icke. Då började han kalla fram alla som han inte orkat sälja biljett till tidigare, och så gick det ännu långsammare. Kom dock precis i tid till bion.

Där blev det bättre. Allt var som vanligt och det var jättekul att träffa Hanna, Victor och Björn igen. Sedan blev det Arn 2 och det är faktiskt en riktigt bra film. Stark fyra. Sedan middag på Millennium (för vi har inget kök) och så tidig läggning för att möjliggöra tidig uppstigning.

Vår diskmaskin har pajat och läckt vatten så att hela köksgolvet fick brytas upp. Försäkringsbolaget informerades för ett par veckor sedan och sedan har det inte hänt så mycket. Men så plötsligt, på fredag eftermiddag, dyker det upp ett par hantverkare från Trelleborg och bryter upp hela golvet. De kopplade förstås ur spisen också och sedan gick de hem. Återkommer på tisdag. Till dess har vi i princip inget kök.
Men så idag upptäckte vi det värsta. De har inte satt igen det nu öppna diskmaskinsavloppet, så när vi spolar vatten i köket så forsar det ut över hela betonggolvet! Detta tyckte hantverkarna inte var särskilt viktigt att nämna utan det fick vi upptäcka själva. Vad är det för fel på trelleborgare?

Annars har det varit en väldigt lat dag. Har inte gjort något meningsfullt. Lite facebook, lite youtube och lite redtube. Tv:n funkar ju fortfarande inte (viaskit). Men i morgon får jag jobba ett par timmar på bion, Wiiiiie!

Jag tänker förresten fortsätta med musiklänkar tills någon ber mig sluta: 

Då var första veckan avklarad. Idag var det fler introduktionsmöten och den bestående frågan är; Varför finns det så mycket chefer? Det känns som om vi skulle tjäna en hel del pengar på att platta till organisationen.

Jag satt själv på lunchen idag igen. Det var mycket samtal strax innan och folk droppade av mot matsalen en i taget. Nu är jag hemma och tar det lugnt. Hoppas jag behövs på bion i helgen.

Filmen igår var helt okej men lite tramsig. Undrar om den inte riktar sig mot tonåringar egentligen. Men en sak störde mig mer än lite. I sista scenen, när huvudpersonerna står och pratar på parkeringen, går speakern in och börjar prata om andra program och filmer. Det var alltså mitt i dialogen och det gick inte att höra den sista dialogen. Hur tänker de på Kanal 5 egentligen? Film ska ses på bio!

Det är inte en enda läsare som klagat på gårdagens musikstycke så jag slänger in ett till

Ingen nämd, ingen glömd brukar man säga. Om man börjar nämna namn måste man se till att komma i håg alla. Jag kom att tänka på det när jag läste igenom mitt första inlägg, där jag av någon anledning bara nämnde tre namn. Dags att reparera skadan.

Ellinor, glädjekällan. Alltid glad. Om himlen föll ner över henne skulle hon säkert skrattta åt den udda situationen. Oscar, konstnären. Jobbar alltid hårt men står och ritar teckningar i anteckningsblock på lediga stunder. Victor, projektledaren. Har alltid ett projekt på gång. Ett dataspel, ett demoband eller en cykel utan broms (smart).

Sedan har vi Erik, livsnjutaren. Alltid rolig, alltid social. Det roligaste är ändå att han ger intryck av att vara lite slacker/manana men egentligen är han väldigt intelligent. Hanna, Einstein. Den smartaste människan jag någonsin träffat, men också rolig. Det finns nog ingen annan jag har skrattat så mycket tillsammans med. Också den enda jag träffat som gillar dataspel som SimCity, Transport Tycoon och Zoo Tycoon. Men: fiskbullar? Blä.

Sist och minst Michaela, Two-face. Ibland är hon som en liten femårig flicka och man vill bara krama henne och säga att det finns inga monster under sängen. Ibland är hon en trotsig tonåring som tvunget ska säga emot allt. Ibland en inbiten partymänniska vars enda syfte är att festa så mycket som möjligt. Ibland en världsvan 30-åring som man kan fråga om goda råd i livet. Och stundtals en medelålders tant vars största nöje är långa promenader. Och man vet inte i förväg vilken Mikki man ska träffa.Sen har vi ju Max, Björn, Anders och Lennart, men de kommer jag säkert att träffa igen.

Idag har introduktionerna fortsatt. Och jag börjar kunna allt om frekvensomriktare. Luncherna behärskar jag dock inte. Jag gör bort mig varje gång. nu får jag snart inte fler chanser.Efter jobbet tog jag ett varv igenom festivalen. Åt Langos och grillspett och tittade på folk.

Nu ska jag se 10 Orsaker att Hata Dig, den ska vara bra sägs det.

Jag avslutar med en länk till en bra låt för att liva upp bloggen lite. Lyssna om ni vill.

Lång dag. Dagdrömde på bussen och steg inte av på centralen. Chauffören hade börjat köra därifrån när jag hoppade upp och sprang mot dörrarna. Men jag kom i tid till jobbet.

Introduktionsveckan går vidare och nu börjar vi träffa folk i ledningen som ger en bra bakgrund om företagets historia och nuvarande verksamhet. Lunchen blev varken bra eller dålig. Ett möte drog över tiden så jag kom för sent och fick sitta själv vid ett eget bord. Men i morgon ska jag vara social och trevlig.
Under eftermiddagen upptäckte jag något underligt. Jag läste en frekvensomriktaremanual och upptäckte plötsligt att jag faktiskt förstod mycket av det som stog där. I går var det rena grekiskan men nu börjar jag tro att jag faktiskt klarar det här.

Jag har också hittat en snygg tjej som jobbar på företaget. Hon är 25 och bor i en villa i centrala Lund (det ser i alla fall ut som en villa på satellitbilderna). Hon är riktigt snygg, smart och intressant, men tyvärr jobbar hon på en annan avdelning så vi kommer nog inte att träffas så ofta.

I kväll har jag faktiskt inte varit lika trött som i går och i förrgår. Det verkar som min dygnsrytm börjar rätta till sig.

I övrigt hörde jag en intressant historia. En kinesisk tynglyftare tog guld i OS och möttes omedelbart av beskedet att hans mamma dött två månader tidigare. Ingen hade berättat det för honom. De var rädda att det skulle störa hans uppladdning och beröva landet en medalj. Och landet är tydligen mycket viktigare än medborgarna. Tankeväckande.

Ännu en dag till historien. Idag var det först fotografering (nej, det blev ingen bra bild) och datautbildning.

Lunchen gick precis lika bra som i går. I morgon ska jag fan i mig säga något, även om det är urbota

dumt.

Sedan blev det genomgång av receptionen och dess möjligheter, följt av en liten utflykt till lagret. De sista

två timmarna fick jag börja titta lite på de frekvensomriktare vi säljer. Jag fick en liten låda med ett litet

hjul, som jag kunde ställa in att snurra i olika hastigheter. Inte så kul som det låter men det var bra att få

göra någonting riktigt.

Jag börjar ett nytt jobb som supportingenjör på Beijer Electronics. För tre år sedan startade jag av någon anledning en biograf tillsammans med min bror. Om jag hade vetat att jag skulle bli sittande där i tre år hade jag aldrig gjort det. Det är lite tragiskt att läsa i Lund i 6 år för att sedan stå och poppa popcorn vareviga kväll. Det blir inte bättre av att jag tjänar så lite att jag måste bo kvar hemma hos Mamma. Men det värsta är ändå att jag jobbar varje kväll. Jag har alltså inget socialt liv alls. Inga kompisar och ingen antydan till flickvän.
Men det var alltså mitt gamla liv. I morgon börjar det nya. 8 till 16.45 måndag till fredag och annars LEDIG. Jobbet kommer jag säkert att klara bra, i alla fall på lång sikt. Däremot är jag fasansfullt nervös över hur det ska gå i början, innan jag lärt mig allt.

Lite vemod känner jag nog ändå. Jag har trots allt haft en del roligt på bion också, och träffat en del  människor jag kommer att sakna mycket. Hanna, Michaela och Erik är tre underbara människor som jag aldrig kommer att glömma. Jag ska förstås försöka hålla kontakten och kanske till och med bli kompis med dem men att hålla kontakt med folk utan praktisk anledning är inte direkt min paradgren. Antagligen blir det inte mer än ett facebook-meddelande på deras respektive födelsedagar, om inte de hör av sig själva. Eventuellt blir det någon sorts avskedsfest om två veckor så vi får se vad som händer då.

Idag skulle jag egentligen vara ledig och vila upp mig men jag kunde inte hålla mig borta från bion. Jag var ju tvungen att lämna mina nycklar (som om inte min bror kunde göra det :-)) och så skulle jag köpa lite kläder att ha på det nya jobbet. Fast några vettiga kläder hittade jag aldrig. Jag hade tänkt utnyttja Michaela som smakråd men det var alldeles för mycket att göra för att dra henne ur kassan. Jag borde alltid ha med en Mikki när jag köper kläder - hon har estetisk blick och kan säga vad som är snyggt. Jag är så dålig på det. Över huvud taget är det jobbigt med butiker som har både Herr- och Damkläder; hur ska man veta vad man ska köpa? Det är ju som upplagt för riktigt pinsamma misstag!