bklint

Jodå. Jag lever. Jag är tydligen en bättre elektriker än jag trodde.
I övrigt har det inte hänt så mycket. Jag bjöd 1 000 000 för en lägenhet i onsdags, men ägarna har inte lyckats prestera ett svar än, så den här helgen sitter jag ivrigt vid telefonen och väntar.

Vad har mer hänt? Jo, en hyperintelligent imam har utfärdat en fatwa mot Musse Pigg (ja, seriefiguren) för att han "ökar toleransen mot skadedjur".
En familj skulle ut och resa och steg på Öresundståget i Lund. De tyckte det var smart att först leta upp sittplats, lasta in väskorna och sedan gå tillbaka ut på plattformen och hämta fyraåringen, som lämnats med mormor. Men när de skulle hämta den kvarglömda ungen hade tåget redan gått. Surprise! Och vad gör man då? Jo, man ringer diskrimineringsombudsmannen förstås! För på svenska familjer väntar ju tågen i upp till 10 minuter...
Mer Lund: Det är helt normalt att polisen kräver smörgåstårta för att göra sitt jobb, tycker tingsrätten (innan man samlas på polishuset för en gemensam smörgåstårtafest?).
En student i samma Lund har förbjudits att plocka pantburkar i papperskorgar eftersom "städfirman ska ha de pengarna", "det skapar oordning" och "folk som slänger skräp i papperskorgarna förväntar sig att det ska behandlas som avfall".

Stanna världen jag vill stiga av!

Hello Janet.

It's so nice to hear from you. You seem like a real person. One who understands me and cares about me, and I'm beginning to miss you too. I'm not a writer and I can't write romantic letters the way you do, but I want you to know that doesn't mean I don't feel anything.

I want to know more about you. What do you do in a normal day? Where do you live? What do you do in the weekends? In short: Who are you?

Looking forward to hearing more.

Regards

Buster

Ja, så fick det bli. Någon författare kommer jag nog aldrig att bli. Men jag ljuger ju i alla fall inte. Jag skulle gärna träffa henne.

Igår blev det biojobb hela dagen. Ganska kul i små doser men jag är evigt tacksam att jag inte sitter där varje kväll. Idag ska jag på lägenhetsvisning på Fredriksbergsgatan, 5 minuters promenad från jobbet, men jag har redan en annan lägenhet på Norregatan på gång.

I tre veckors tid har jag sagt till min körskollärare att jag har utbildning hela veckan 15-19 September och absolut inte kan ta ledigt då, men däremot lite andra veckor. Så går jag dit idag för att kolla vad jag blivit uppbokad på, och tro inte den förpulade trelleborgaren har satt upp mig på 17 och 18 september! Hur dum får man bli? Arrgh. Ibland vill man bara förklara krig mot hela världen!

Jaha. Tuff helg. Jobbade hela lördagen (kul i o f s) och sedan upp tidigt i morse för en lägenhetsvisning vid Rörsjöparken. Lite skabbig lägenhet med gasspis men bra pris och inflyttning i morgon.

När jag precis kommit hem ser jag en annons i tidningen för en lägenhet nära triangeln som är större och riktigt fräsch, så det var bara att slänga sig på bussen in till stan igen (tur att jag har busskort). Tyvärr var den suspekt billig - priset kommer säkert att stiga och då kan jag inte hänga med. Nu borde jag sitta och tänka på lån och banker men allt jag får in i huvudet är Fanny.

Fanny är en tjej som jobbade ett tag på kaféet nedanför bion och brukade lämna mackor till oss. Jag var lite (mycket) förtjust i henne och blev väldigt ledsen när hon slutade. Nu hade jag nästan glömt bort henne, men så sitter hon på (andra) bussen in till stan! Fanny är skapelsens krona, den ultimata kvinnan. Hon är den snyggaste jag någonsin sett, men det är inte det som är grejen, för snygga tjejer ser man ju överallt. Det är något med hennes beteende. Hur hon går, står sitter, pratar, skrattar, tänker och gör allt annat som hon måste göra. Jag har ingen aning om hennes ålder men lite yngre än mig är hon i alla fall. Och hon vet att hon kan få precis vilken kille som helst så det är inte ens lönt att försöka. Men jag kan inte låta bli att tänka på henne.

Den tvetydiga rubriken är inte min - den kommer från gårdagens Metro. En politiker i Stockholm råkade köra sin bil in på en villatomt. När husägaren kom ut för att inspektera sin nya trädgårdstomte sprang han hem (men bilen stod kvar). Två timmar senare dök polisen upp i politikerns hem och krävde utandningsprov - och då åkte han förstås fast. Han är dock fortfarande ordförande i den kommunala nämnd som beslutar i alkoholfrågor.

Annars är det bra. Efter 3 veckor börjar jag nästan trivas med mitt nya jobb. Nu känner jag igen arbetskamraterna och vet vad de heter, ibland pratar jag till och med med dem. Det betyder inte att jag inte saknar Biohuset. Idag var det premiär på Wall-e och om den är hälften så bra som recensenterna säger så blir det en dundersuccé. Jag hade gärna velat vara med.

Om kläder bryr jag mig normalt inte, men Björns skjorta är faktiskt någonting i hästväg...

Vad sysslar jag med egentligen? Gårdagens inlägg såg ju ut som ett självmordsbrev! I verkligheten har jag nog aldrig varit så långt ifrån självmord som just nu. Jag har ett jättebra jobb med en massa jättetrevliga arbetskamrater. Lägenhet och körkort är på gång. Jag har inga större problem på horisonten och jag kan, utan att ljuga eller vilseleda, säga att jag var ute i helgen. Jag måste försöka tänka framåt. Alla kurvor pekar ju uppåt!

Var en sväng på bion idag, och fick mig en dos depression. Jag började med att visa hur man betalar löner, vilket var ganska snabbt avklarat. Sedan blev det mat. Gott i o f s men det var något som inte stämde. Därefter skulle jag rätta till en del kassarapporter som blivit fel, men upptäckte att Max redan hade gjort det. Just där just då drabbades jag av en plötslig insikt; Jag behövs inte.

Allting fungerar. Det ser rent och snyggt ut, alla får sina biljetter och alla vet vad de ska göra. Jag måste dit i nästa vecka och göra skattedeklaration och det finns säkert någon mer detalj att ordna, men på det stora hela är jag borta. Biohuset kommer att rulla vidare alldeles utmärkt utan mig. Det enda som inte är helt bra är bokföringen. Hanna har kommit ungefär lika långt som jag hade förra året vid den här tiden, och det är lite för lite. Och allting står ju fortfarande i mitt namn. Jag skulle sova mycket tryggare om det stod Hanna Sundqvist i ett papper någonstans så att inte jag får ta hela smällen.

Men nu är jag fånig. Jag klarade det förra året och det kommer Hanna att göra det här året också. Jag har lagt ner tre år av mitt liv och nu visar det sig att jag är helt umbärlig. En enda liten kris som bara Buster kan lösa? Är det för mycket att be om?

Jag flydde från bion i panik (nåja, jag hann bara precis bussen) och åkte hem till min ensamhet och här sitter jag nu och har inget bättre för mig än att skriva en blogg som ingen läser...

Jaha. Vad ska man säga? Middagen gick bra, riktigt bra. Jag faktiskt kul. Jag köpte fyra ciderflaskor, varav jag tog två själv och Ellinor fick resten. Det räckte alldeles utmärkt. Sedan missade jag min nödutgång och plötsligt satt jag i en "taxi" på väg till KB. I bilen drack jag av okänd anledning lite öl och det var nog inte så smart för när vi kommit in spydde jag på bordet framför alla. Det var ju "lite lätt pinsamt".

Senare fick jag svar på en fråga som gnagt länge i bakhuvudet. Jag har undrat om min oförmåga att dansa var inbyggd eller om det kanske släppte när jag var full. Nu vet jag äntligen svaret. Jag var uppenbarligen 100 % full (hade jag druckit mer så hade jag bara spytt upp det), jag hade modet och jag hade verkligen viljan, men ändå kunde jag inte dansa. Inte ett enda steg. Så nu vet jag det.

Slutsumman då? Jo, det var ändå kul. Jag skulle gärna göra det igen, men det här var ju min avskedsfest. Jag är inte längre en del av personalen och nästa gång lär jag inte bli bjuden.

Idag har varit en väldigt lugn dag. I morgon blir det kanske lite golf. Och sen är det måndag igen. Och så går det på, i den vanliga trallen.

Michaela har lagat mat och planerat i en hel vacka. Alla andra har ställt upp och det har varit ett fasligt pusslande för att ordna avskedsfesten. Jag kan inte ringa 1 timme innan och ställa in. Även om de skulle få det roligare utan mig, så kommer de aldrig att få veta det. Jag är förbi Point of no return. Jag måste gå dit. I värsta fall gör jag bort mig så att de aldrig vill prata med mig igen. Men om jag inte dyker upp kommer de garanterat aldrig att prata med mig igen, så jag har ingenting att förlora.
If you wanna have some fun don't run!

Och det finns ju en nödutgång. Efter maten är det meningen att vi ska åka in till ett ospecificerat mål i Malmö. Där är det läge för mig att säga "Tack för i kväll, det var jättekul, verkligen, men nu ska jag åka åt andra hållet, hoppas ni har kul i Malmö!". Jag vet inte vad det ospecificerade målet är, men det är ju knappast stadsbiblioteket, eller någon annan plats som jag kan klara av. Alltså är det uteslutet. De blir nog lite sura när jag rymmer, men de glömmer det säkert fort.

Jag förstår inte vad jag tänkte på. För två veckor sedan lät det riktigt kul. Nu är jag bara nervös. Det är inte baraciderproblemet. Vad ska jag ha på mig? Jag har ingen aning. Jag kan eventuelllt ha samma kläder som på jobbet och hävda att jag inte hunnit hem och byta. Men det funkar ju bara om någon faktiskt frågar varför jag har så tråkiga kläder. Om de bara skrattar bakom ryggen så får jag aldrig en chans att förklara. Och det här är ändå bara småproblem. Jag går i cirklar runt huvudproblemet; jag är ingen festmänniska. Jag kan inte agera i sådana sammanhang. Jag sätter mig i ett hörn och försöker se ut som en tom stol. Och så fort jag får chansen så smiter jag. Då är det bättre att inte gå dit alls. Det kommer förstås att bli sura miner, men jag kan ju inte hjälpa om jag får en förkylning och 40 grader feber! Och så småningom upptäcker de att de har mycket roligare utan mig. Jag ringer en timme innan så att de inte hinner försöka övertala mig.

I övrigt har det varit en bra dag. Jobbet var bra, körlektionen var okej. Jag smög mig in på gallerian efteråt och köpte skosnören och åt på Burger King. Jag kände mig nästan som en hemlig agent som kom undan utan att bli upptäckt. Nu ser jag på Gordon Ramsay för VI HAR FÅTT TV igen. Wiiii.

En cliffhanger är ett spännande, plötsligt och oväntat slut på t ex ett avsnitt av en tv-serie. Syftet med cliffhangern är att göra nästa avsnitt så spännande att det inte går att missa. Det kan till exempel vara en man som hänger ut för ett stup, och kanske trillar (därav namnet). Vanligt är också att det verkar mycket värre än det är. Man kan t ex se huvudpersonen bli skjuten, men nästa vecka visar det sig att det bara var en mardröm. Ofta associeras cliffhangern med dåliga, billiga tv-serier men faktum är att även kvalitetsserier som LOST använder det flitigt.

Varför nu detta orerande i tv-kunskap? Jo, redan i måndags insåg jag att jag knappast skulle orka slå igång datorn på tisdagskvällen, och därför behövde ett enkelt knep för att hålla kvar läsarna. Jag slängde in en passus om alkoholproblem, vilket är bokstavligt sant men inte i den normala tolkningen. Jag har ju blivit inbjuden till en avskedsfest på fredag, som jag såg fram emot, men på söndagen fick jag ett meddelande om att jag förväntas ta med egen dricka. Så stog det. "dricka". Jag förstod att det knappast avsåg Coca Cola men det finns ju en ofantlig massa sorter.

Efter en del luskande lyckades jag komma fram till att värdinnan tänker dricka cider, så det är i alla fall inte fel. Därmed är inte sagt att det är rätt heller. Jag vet att Hanna har uttryckt sig synnerligen förklenande om cider vid flera tillfällen. Men hon har inte sagt vad jag ska köpa i stället, så det blir cider i alla fall.

Sedan kommer nästa svåra fråga; hur mycket? Jag vill inte bli så full att jag spyr eller somnar eller deklarerar evig kärlek till någon oskyldig stackare. Men jag vill inte heller gå omkring och vara nykter när alla andra är har druckit. Jag ska alltså bli full, men inte för full. Och vad innebär det? Jag måste tänka på att jag inte är van vid alkohol och alltså knappast kan dricka lika mycket som de andra. Jag har en gång druckit en hel flaska cider, men jag tyckte inte det gjorde någon egentlig skillnad. Jag måste nog köpa minst dubbelt så mycket, dvs två flaskor. Och så en tredje flaska som reserv. Och så en fjärde flaska att ge bort (man ska ju inte komma tomhänt). Då har jag tillräckligt för en rejäl alkoholförgiftning, tror jag. Fast jag vet ju egentligen ingenting. Bara ingen skrattar åt mig så är jag nöjd.

Sedan har det dykt upp ett annat problem. När ska jag handla? Jag hade tänkt göra det efter körlektionen på torsdagen, men nu visar det sig att Erik och Michaela ska handla precis samtidigt. Perfekt läge att visa sin inkompetens och ovana. Nu siktar jag i stället på att stanna till på vägen dit på fredag. Men då blir det problem om Max ska med (vilket jag i o f s inte vet). Om vi åker samtidigt blir det ju konstigt ifall jag går i väg och handlar.
Arrgggh. Ibland förskräcks jag av den frenesi med  vilken jag lyckas skapa mina alldeles egna problem.

Annars är det inte mycket att rapportera. Vi har fått kök men fortfarande ingen tv. På jobbet rullar allt på. Jag har fått en liten leksakshiss som jag ska använda till att sortera kulor i olika fack. Det är faktiskt roligare än det låter. Och jag har sagt ett par ord på luncherna, men bara när jag blir tilltalad.

Dagens "den siste idioten är inte född" går till den nämdeman i Arboga som efter rättegången yttrade "Jag visste redan från början att hon var skyldig.", så nu måste kanske hela rättegången göras om. Smart.

Idag blir det ingen musik. Ha!